MATILDA - FINTESS AND HEALTH

bland kan det bara vara lättare att vara någon annan ett tag. Anta någon annans styrka. Någon annans gnista. Medan man själv ligger där på köksgolvet klockan 02 och förbannar livets jävla charader som jämt tycks sparka på dig när du redan ligger. Vara någon annan, bara en stund. 

Klippa av sig håret, byta stil, vända ut och in på sig själv, allt för att gå ifrån sitt vanliga mönster. Så att man slipper se vad som saknas i vardagen. Stämmer inte en sak, byt ut allt. Då ser du inte den skarpa linjen mellan det där som var och det där som borde vara. Det är okej att gömma sig ett tag. Tills du har läkt igen. Och tills allt det där som en gång betydde något, inte längre känns så intensivt och hårt att luta sina tankar mot.

VILL HA!!

 
♥Linne-Bik Bok 
♥ Skor-Primeboots 
♥ Plånbok-Marc Jacobs 
♥ Armband-Michael Kors 
♥ Klocka-Marc Jacobs 
♥ ''Jacka''-Nelly.com 
♥ Blus-Nelly.com 
♥ Väska-Michael Kors♥

Inte mer

Förut har jag alltid, alltid, varit orolig över vad folk tänker om mig och vad nya folk ska tycka om mig. Det har gjort att jag känt mig väldigt obekväm inför att träffa nya folk. Har varit tyst låten, försökt läsa av människor först innan jag säger något. 

Nu, tycker jag att det är sjukt töntigt. Egentligen. Jag menar vad fan, vem bryr sig om man råkar säga något fel lite då och då, vem bryr sig om man råkar spilla ibland, vem bryr sig om man råkar säga fel namn. Det är inte hela världen, vilket jag förut trott. ag är så mycket gladare på många sätt, nu när jag insett att man inte behöver eller framför allt KAN tillfredställa alla människor man ser och pratar med. Jag är beroende av folk som jag är trygg med, för jag är rädd för att den tryggheten ska ta slut och att jag inte alls känner så imorgon. Men jag har också insett att folk som står mig nära, dom jag älskar och dom som jag bryr mig om och som bryr sig om mig, dom finns kvar där. Dom går inte. Och det har varit otroligt svårt för mig att inse och förstå det.

Idag bryr jag mig inte alls om vad folk tycker och tänker om mig. Folk får ha sin lilla uppfattning om mig, men den visar sig alltid vara fel när personerna har lärt känna mig. Jag är inte som jag ser ut, brukar jag säga många gånger. Eftersom det första man gör med en människa är att man bedömer dens utseende, sen genom det, så bedömer man dennes beteende. Och det är så fel, ändå gör vi det, jag med. Men jag har blivit bättre på att inte göra det, efter som jag vet hur det känn

Den balansen

Det ända jag är rädd för, när jag skriver långa texter om vad som försegår i mitt huvud, är att det ska bli för ´´privat´´.

Oftast, väldigt ofta, så skriver jag saker bara rätt av från mitt hjärta och min hjärna. Jag tänker inte ibland på vad det är jag egentligen skriver, för det går trögare att försöka sitta och fundera, komma på något att skriva. Så då blir det bara att det kommer rakt av. Och jag vill vara personlig, inte privat. För det finns ju vissa saker man bara ska hålla för sig själv och inte låta andra ta del av, för det kan bli så mycket missförstånd och folk snackar för mycket. Och sanningen är alltid den som saknas i slut ändan. Även om jag vet själv vad som är rätt och fel, så gör inte alla andra det och det kan bli jävligt jobbigt när fel människor vet för mycket om en. De enda jag kan dela med mig av mitt privatliv till, är mina närmsta. Min familj och mina bästa vänner. 

Och nu är allt bra. Nästan för bra och det skrämmer mig alltid lika mycket, när saker är för bra. Även om jag vet att jag bara ska låta det vara och fortsätta leva på. Men det kan inte hjälpas och jag försöker verkligen, för jag vill att den här känslan ska hålla i sig. Men det svåra, är att veta vad man ska skriva ut här och vad man ska hålla för sig själv. Försöker hitta en balans och ibland är det svårt. Och en del saker jag skriver här har inte alls att göra med mig själv, utan bara saker jag skriver för att jag tycker om att skriva. Så på det sättet kan också mycket misstolkas, för det verkar som allt jag skriver här måste handla om mig, men det gör det inte alltid.

Men hur vet man när man nått balansen mellan att hålla sin blogg personlig och inte privat?

Syns det inte - så finns det inte.. Eller?

Det är upprörande att bevittna problem som göms undan och som inte får den plats i media eller i munnen på dom som har mer makt än jag som är stundent och sitter hemma i soffan och kollar serier med chips i knäet. För när en flicka våldtas brutalt av 6 killar så räcker det inte att flickan säger nej eller gör något som visar att hon inte vill. Hon äger ju inte sin kropp och ligger hon packad på en fest så får hon skylla sig själv om 6 killar tar in henne i ett rum för att våldta henne. Alla män som fritas i domstolen för att bevisen inte räcker, för att ett nej inte är ett nej och att det inte gör något om en 15 årig flicka blir ifrån tagen rätten till sin egen kropp. Hör ni ens hur det låter? Det är exakt det här som händer i vårt samhälle. Det skrivs inte bokstavligen så här men bakom alla ord om att bevisen inte räcker och att hon inte skrek tillräckligt högt, ligger det faktum att en 15 årig flicka inte är värd mer än så. 

Men nej det är bra Sverige, vi pratar inte om det. Det uppblåses i media i 15 sek sen lägger vi det bakom oss. Flickan får gå runt med sitt liv förstört och med rädslan av att varken dricka alkohol eller gå på en fest igen för vem vet vilka killar är där som är kapabla till att våldta. Medans våldtäcktsmännen får gå på fri fot som ingenting har hänt när dom just tagit en flickas liv psykiskt. Jag vet att det en del av problemet ligger i individens eget ansvar, men hur ska man tolka det när nästan ingen våldtäcktsman döms och gör han det blir det något så vagt som fängelse i 4 månader. Jo men grattis, väldigt bra jobbat. 4 månader sen ute på fri fot igen och redo för sitt nästa offer att bita tänderna i. För samhället ger den signalen, att det inte är någon stor grej om man våldtar någon och då tänker nog många att det är fritt fram.

Varje gång jag är ute på kvällen själv så är jag rädd för att någon ska ta ifrån mig min kropp och att jag ska behöva vara den flickan som sitter där i rätten och ser förrädaren gå fri. Det är flera faktorer som skulle bidra till att detta ''problem'' hade kunnat minska eller för all del nästan försvinna helt. Men Sverige är ett fegt land, det har jag tyckt länge och det betyder inget annat än att jag tycker att Sverige är FEGT. Jag hatar inte detta land, men jag hatar vad vi står för och vad gör. Jag önskar lite mer stake i detta land och fler folk som vågar agera, sätta rättvisan till och verkligen arbetar för ett bättre samhälle där man som tjej inte ska vara rädd att gå hem ensam en kväll eller gå på en fest, bli lite full och sedan bli våldtagen.

Jag kan gå så djupt in på detta ämnet så jag hade kunnat skriva en bok, men jag låter det ta stopp här.