MATILDA - FINTESS AND HEALTH

Ocean

Jag är en känslomänniska. Så fort någonting misslyckas slås jag av motsägelserna och brottas med ångesten. Jag blir glad för småsaker men byter lika snabbt sida och gråter till Melissa Horn i min ensamma säng. Det är därför jag har så svårt att släppa människor också. Jag vill liksom inte lämna någonting som en gång gjort mig lycklig, för hur ska jag då någonsin kunna bli lycklig igen? Det är en mänsklig reflex. En försvarsmekanism. Någonting de flesta av oss gör för att upprätthålla den fasaden vi så omsorgsfullt byggt upp. Det förstår jag. Men ibland tror jag att jag känner mer än alla andra och att det är därför mitt liv är en ständig förtvivlan och bedrövelse. 
 
''Släpp honom bara'', säger min bästa vän när vi dricker té på ett fik men jag skakar på huvudet och säger att det inte är så lätt som det låter. Det är jobbigt, svårt och en mästares konst att över huvud taget tänka på livet utan oss-. Jag vill bara att någon ska förstå, men känslorna som finns i min kropp måste artikuleras genom ett folkhav av trångsynta människor som blundar och vänder kinden till när min sista överlevnadsmekanism redan slagit in. Och det skrämmer mig att det inte finns någon som hör mina förtvivlade rop på hjälp.

28 december 2013 19:15 | Texter |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas